Bye bye

Jag försvinner härifrån nu. Klicka här för att komma till min nya blogg.

Jag vill förvandla sorgen till ilska

Okej, det är tungt nu. Tungt som fan. Jag tänker att jag inte vill gråta, att jag vill vara kall och oberörd och leva på mitt liv som vanligt – men inombords skriker jag. Skriker ur min ilska och min sorg.

Sorgen och ilskan är de känslor som är starkast inom mig, men jag låtsas att sorgen inte finns där och att jag istället för det känner förakt. Det är inte okej att någon annan människa skall kunna få mig att må såhär. Det spelar ingen roll att jag betedde mig kompetent och validerande och var tydlig. Just nu önskar jag att jag skrikit ut mitt vanvett istället.

Sorgen fick mig att gråta mig till sömns med Sofias värme tätt intill mig. Sorgen får mig att vilja lägga mig under täcket och sova bort den här dagen. Sorgen får mig att vilja ge upp om människor – att sluta ge människor en chans. Om och om igen får jag ju bevis för hur människor verkligen är. Hur människor är när det kommer till mig. Att det aldrig är jag som spelar roll. 

I’d love to just give in,
I’d love to live this lie.
Minute of decay – Marilyn Manson

Uppenbarligen var allting en lögn och jag hatar mig själv för att jag öppnade upp. Att jag började känna tilltro. Hur kan det vara möjligt att jag inte lärt mig? Efter alla gånger jag fått smaka på sanningen. Hur kan jag fortfarande tro?

Jag borde låta det vara som det är. Ta tillvara på de fina människor som finns i mitt liv, de som finns där för mig och inte bara för att jag råkar finnas där. Vara med dem och må bra av dem och med dem, men inte släppa in några nya. Jag har mina fina människor och jag har mina fina hundar, jag har musiken och jag har böcker. Jag har konsten.
Det räcker väl?

Nu tänker jag gräva ned mig i plugg. Det kommer bli svårt, men det är precis vad jag behöver.

Bitterhet

Det känns ganska bittert just nu. Har fastnat i ett analyserande av min själv och mina relationer och tröttheten, precis som bitterheten, tar över.
Det är bara onödigt att analysera. Grejen är den att vad jag än gör, vad jag än säger, hur jag än agerar, kommer det alltid finnas människor som inte gillar det jag gör. Jag antar att det är livet och livet kan vara förbannat uttröttande ibland.
Idag har jag nästan bara slappat för att ta hand om mig själv, och det har funkat okej tills kvällen. Imorgon tänker jag istället gräva ned mig i plugg, och jag menar verkligen gräva ned mig.

Rädsla och stolthet

Jag har skickat ett mejl. Ett väldigt öppet mejl som jag påbörjade igår. Fylld med tankar och känslor och ståndpunkter. Och nu är jag såklart livrädd för att få svar. I min värld brukar argumentationer leda till bråk. Bajskastning.
Fast jag är stolt över mig själv.

Idag är jag stark

Det märktes från när jag vaknade vid åtta. Istället för att stanna kvar i sängen och sova vidare gick jag upp. Fixade kaffe och såg att psykologikursen äntligen finns till mitt förfogande igen. Pluggade lite engelska och spelade något hjärndött spel i en halvtimme innan jag gick ut med hundarna i kylan.
Och där ute märktes min styrka.

Det första jag fick syn på var två hundar. En som kom i parken och en som gick förbi oss på bara några meters avstånd. Den ägaren log mot mig när Kami började skälla och det gör all skillnad i världen. En hundägare som framstår som trevlig och ickedömande.
Jag fick hundarna att sätta sig ned och när de var lugna gick vi vidare till parken. Och då dyker nästa hund upp och det fanns ingenting annat jag kunde göra än att stanna och få hundarna att sätta sig igen. Kiba är lätt. Han sätter sig och är för det mesta tyst, såtillvida han inte blir rädd. Kami är dock svårare. Hela tiden vill han ställa sig upp och börjar skälla mer eller mindre hysteriskt och det blir ett jävla kämpande med att få honom i sittande läge igen. Det gick ändå bra tills en av hundarna närmade sig och jag fick lägga ned Kami på rygg tills han var lugn.

Resten av promenaden kände jag mig stolt. Trygg och stark i mig själv. Kiba tjöt till och försökte kuta iväg när ett dagisbarn kom lite för nära, men annars var resten av promenaden kanon.

En anledning till att jag känner mig stark idag är att jag tog tag i mina problem igår. Började problemlösa och gick igenom mina papper med relationsfärdigheter från DBT och jag kan tydligt se mitt mål och känner inte att min självrespekt kommer bli lidande. Det får mig att växa. Att klara ut saker på egen hand och känna skillnaden i mitt inre – värken i bröstet är helt försvunnet.

Nu skall jag ta tag i psykologin. Bidra i en diskussion som krävs om en siktar på VG eller MVG. Det kommer bli svårt, men jag kommer också växa.

Mina ben är ett statement – deal with it

Min flickvän gillar inte mina ben längre. Senast för en halvtimme sedan berättade hon för mig att hon tycker att jag borde raka dem.
För ett år sedan skulle jag aldrig drömt om att visa upp mina ben i bloggen ifall de var håriga. Långa, mörka strån som slutar tvärt innan foten.

Det hela började i höstas när jag var för lat för att raka benen. Det brukade i och för sig hända mer eller mindre hela tiden. Dels känns det som att det inte spelar någon roll ifall jag rakar dem eller inte. Rakar jag dem på morgonen är de stubbiga som fan redan på kvällen igen.
Men främst har jag slutat för att det känns så onödigt och eftersom jag stör mig på det ideal vi har som säger att alla kvinnor skall raka benen. Det som säger att hår är äckligt, ohygieniskt. Ärligt talat trivs jag bättre med hår på benen än utan. Det känns mer som jag.

Med andra ord är mina ben ett statement som säger att jag skiter i era ideal. Jag tänker se ut som jag vill och ingen skall komma och säga till mig vad som är äckligt och vad som inte är det.

Det syns tydligt att jag inte mår bra

Jag har så svårt att fokusera på viktiga saker när någonting tynger mig. Förutom det jag skrev om tidigare så är det även strul med skolan. Igår visade det sig att jag blivit struken från psykologikursen. Jag mejlade min lärare och fick svar några timmar senare att han skulle se till att jag kom med igen. Ändå har ingenting hänt ännu. Jag kan fortfarande inte komma in på kursens sida på internet vilket hindrar mig från att delta i vissa uppgifter. Dessutom känns det fortfarande osäkert så länge jag inte kommer åt kurssidan – jag kan ännu inte känna mig säker på att jag verkligen kommer få ta kursen.

Det tär på mig, allting som strular. Och jag går omkring och känner mig ständigt nervös och rädd sedan i fredags. Jag bara väntar på att få massa skit kastat åt mig från alla håll och känslan säger åt mig att fly (= isolera mig).

Det syns tydligt att jag inte mått bra de senaste dagarna. Jag går runt i samma mjukiskläder utan BH och med håret åt alla håll. Hygienen blir lidande och jag är lättretlig och blänger ilsket på alla jag får syn på. Verkligen försäkrar mig om att alla skall hålla sig på avstånd. Jag behöver göra någonting, nu, innan jag börjar må sämre.

Ögon som tittar på mig är hemskt

Jag har nyss pratat med mamma. Jag berättade allting som hände i fredags och det är så obeskrivligt skönt att bara bemötas av validering och förståelse. Någon som förstår precis hur jag menar och inte ifrågasätter mina känslor. Det gör att de tunga känslorna inom mig lättar en hel del.

Överlag har jag svårt att berätta för människor om mina känslor och mina erfarenheter. Jag kan tänka mig att som bloggläsare är det svårt att förstå med tanke på hur öppen jag för det mesta är här, men egentligen är det inte konstigt alls. Jag har alltid haft svårt att prata och föredragit att skriva. Skriften ger mig en chans att tänka efter och jag slipper människors ögon på mig. Ögon som tittar på mig är hemskt.

 

“Att i flera år ha levt i en värld där människor inte förstått mig har satt sina spår. Enorma, djupa sår som inte kommer försvinna i första taget.”

 

Jag agerade i affekt i fredags. Innan fredagen var jag fylld av sårbarheter och tidigt på fredagskvällen ökade dem. Jag kände mig nonchalerad och ignorerad och kämpade emot tårarna större delen av kvällen. Tillslut blev det för mycket. Vi började diskutera kärnkraft och helt plötsligt fick jag inte säga min ståndpunkt längre eftersom de andra ville fortsätta spela TP.
Det blev en dubbel smäll för mig. Dels för att jag inte fick säga klart min åsikt och dels för att det blev en invalidering och som ni vet är invalideringar en av de saker som får mig att reagera starkast.
Jag kan absolut förstå de andra och om jag inte redan var fylld med sårbarheter hade jag kanske kunnat hålla mig lugn och sansad och kunnat säga vad jag ville ha sagt.

Istället rusade jag in i badrummet och grät. När jag kom in till de andra i vardagsrummet sade jag precis hur dålig stil jag tyckte att det var och sprang gråtandes in i sovrummet och gömde mig. Bennie kom in till mig och ville förstå och jag hörde genom väggen hur de andra fortsatte spela TP. För mig var det det ultimata beviset för att det dels inte spelar någon roll hur jag mår och dels att mina åsikter är skitsamma.

Jag skriver inte det här för att klanka ned på någon annan. Jag skriver det för att få ur mig en stor del av det som pågår inom mig. Lätta på det som tynger och dela med mig till andra av mina erfarenheter.

 

“Mina åsikter speglar min person och mina erfarenheter och att säga att de är fel, eller att jag har fel, är i mina ögon ungefär detsamma som att säga att jag som person är fel.”

 

Så länge jag kan minnas har jag sett min omgivning som de som alltid har rätt. Att mina åsikter och tankar alltid är de felaktiga och med tiden har det gjort att jag knipit käft. När jag tidigare berättat för andra om mina ståndpunkter har jag bemötts med kommentarer som du är fan fan dum i huvudet, du är psykad i skallen och vad ännu värre är – allt oförstående. Att i flera år ha levt i en värld där människor inte förstått mig har satt sina spår. Enorma, djupa sår som inte kommer försvinna i första taget.
För mig är det väldigt viktigt att bemötas med respekt och validering. Att människor verkligen lyssnar på vad jag har att säga och inte viftar bort mina ståndpunkter eller säger att jag har fel. Jag är en väldigt känslosam människa, och för det mesta tycker jag att det är någonting positivt, men ibland önskar jag innerligt att jag inte brydde mig. Att jag kunde gå på lika brutalt och känslokallt som väldigt många andra människor gör. Mina åsikter speglar min person och mina erfarenheter och att säga att de är fel, eller att jag har fel, är i mina ögon ungefär detsamma som att säga att jag som person är fel.

Det är en enorm skillnad på att säga “nej, sådär är det inte” och “sådär tycker inte jag”

För en person som mig (läs: känslosam) blir den här världen lätt en stor plåga. Världen med dess människor.

Jag kan bara tala för mig själv och en av de absolut svåraste sakerna jag ser med att leva är andra människor. Det krävs så lite för att sätta mig ur balans. En diskussion där någon slänger ur sig du har fel eller nej sådär är det inte. Det är verkligen det enda som krävs.

Jag vill inte att människor behandlar mig annorlunda än de behandlar någon annan. Vad jag vill är att omvärlden börjar tänka dialektiskt och att de lär sig att inte invalidera andra i diskussioner eller vanliga samtal. Det är en enorm skillnad på att säga nej sådär är det inte och sådär tycker inte jag.

 

“Min vardag har rubbats både på det sociala planet och gällande skolan och jag måste få ur mig det.”

 

Just nu går en väldigt stor del av mitt liv och min vardag ut på att försöka. Försöka mig på hållbara relationer, försöka mig på att leva ett vanligt liv, försöka mig på studier – trots alla dessa sårbarheter jag fortfarande är fylld med.

Trygghet är en av de viktigaste saker jag behöver, speciellt när det kommer till sociala sammanhang. Jag behöver känna mig något så när trygg för att ens yttra en åsikt.

Tidigare har mitt liv sett ut som så att jag är den som alltid fått höra att jag har fel. Har jag diskuterat med människor har det används härskartekniker mot mig och invalideringarna har haglat. Jag är definitivt starkare nu, men invalideringar rubbar mig fortfarande.

Jag är egentligen för trött för att riktigt lyckas få fram vad jag menar just nu. Det kommer komma fler inlägg för jag behöver skriva av mig. Min vardag har rubbats både på det sociala planet och gällande skolan och jag måste få ur mig det. Förhoppningsvis kommer jag lyckas få ur mig mina tankar lite med klartänkt nästa gång.

Den där kvällen ingenting kunde skada oss

Igår kväll var den bästa kvällen jag haft på väldigt länge. I fredags gick inte saker riktigt som jag tänkt mig och sårbarheterna jag samlat på mig under en lång tid exploderade. Förutom Sofia och Bennie var också Erika och Robin här och jag tror inte att de förstod alls vad som hände. I mina ögon är det uppenbart att jag skulle reagera, men jag förstår om de tycker att min reaktion var ganska… extrem. Tidigare skulle en sådan här sak ha lett till ångest. Jag skulle analysera och klandra mig själv och oroa mig för deras tankar om mig. Idag – ärligt talat så bryr jag mig inte. Jag är den jag är och jag har mycket känslor med en förmåga att agera i affekt. Det hör till den jag är och om någon inte kan hantera det så är det ju deras problem, inte mitt.

Men nu var det trots allt inte fredagen jag skulle blogga om utan lördagen. Bennie och jag hade en bästiskväll.

Det tog tid för mig att komma igång. Att bli peppad, peppad att ha roligt. Kände mig mest obekväm i mig själv och ville mycket hellre sova än att socialisera med min bästa vän. Det är ju trots allt ganska illa.
Medan Bennie talade med sin pappa i telefon gick jag in i badrummet med en öl. Sade till Bennie att slå på WASP när hon talat klart och så började jag fixa till mig. Styla håret och sminka mig lite mörkt runt ögonen. Och jag tog flertaget egobilder.

Idag fascineras jag av att de två jagen på bilden ser ut som två helt olika personer.

Efter en stund anslöt sig Bennie till underhållningen i badrummet och jag drog fram min mobil och tog konstant massa bilder på henne. Den där lilla skiten blir alltid så bra på bild även om hon själv inte tycks inse det.

Jag fortsatte att ta lite egobilder och dansa runt till WASP med Bennie. Opeppet jag känt tidigare försvann på bara några sekunder och helt plötsligt kändes kvällen riktigt bra.

Det kändes så bra att jag tog ett fulfoto av mig själv och mmsade till en bekant som säkerligen blev alldeles förälskad i min enorma skönhet.

 Jag var också tvungen att ta en dryg och självälskande bild och visst fan lyckades jag med det?

Bennie tog som vanligt år på sig att bli klar med håret och tjatade om att hon vill bli blond igen medan jag kontrade med att hon borde färga det mer orange.

Jag insåg att igår var kvällen som ingenting skulle kunna skada oss.

Medan Bennie gjorde klart det sista beslöt jag mig för att ta kort på mina kläder. Kanske borde starta en modeblogg trots allt? En modeblogg som alltid innehåller samma kläder och där det mesta kommer från lågprisaffären Mega. Wonderful.

Vi sjöng karaoke och drack öl och diskuterade och skrattade tills vi tröttnade på det och bestämde oss för att förvandlas till helt andra personer.

Låt mig presentera Leader och Dawn. Två stycken amerikanska tyskar med ospecificerade kön som skrämde slag på flertalet människor som fick se oss och vårat underliga beteende i webcam.

Leader kan ses som ondskan själv utan någon respekt för någon annan medan Dawn är en rädd tjej som gör precis vad Leader säger till henne att göra.
Det var underbart.

Tillslut somnade den ena av oss och den andra satt vaken vid datorn till klockan sex. Vid ett vaknade vi äntligen till liv och jag insåg att jag inte tvättat bort sminket.
“Du ser ut som Alice Coopers fästmö” var Bennies utlåtande, men hon var fan inte så vacker själv.