Kami, i mitt knä, för bara några minuter sedan.
I min samhällskunskapsbok – Zigma av Bengt-Arne Bengtsson – står det om påståenden och värderingar. Påståenden förklaras som ett omdöme av verkligheten medan värderingar handlar om värdeomdöme. Det står att ett påstående antingen är sant eller falskt, att det inte kan vara någonting annat.
Jag skulle önska att fler människor lärde sig skillnaden mellan påståenden och värderingar och att de kunde inse att det just de tycker, det just de anser, knappast behöver vara sanningen.
Människor har tendenser att kasta ur sig åsikter om mina hundar. “Kami är skällig”, “Kiba är olydig”, “Dina hundar är så dominanta.”
Jag har ingenting att invända mot att Kami är skällig och jag ser det heller inte som ett respektlöst uttalande. Han är helt uppenbart en skällig liten jävel som väldigt ofta tycks vilja att just han skall höras mest.
Men att påstå att Kiba skulle vara olydig eller att båda hundarna är dominanta är dels respektlöst och dels just värderingar som människorna själva borde inse inte behöver vara just sanningen.
Allting i världen är relativt. Jämför jag mina hundar med toppdresserade hundar så kan jag förstå att andra ser dem som olydiga. Nej, jag kan inte ha dem lösa och ja, det händer att Kiba säger ifrån när han blir korrigerad.
“Problemet för mig gäller inte människors påståenden, eller deras åsikter, utan när de känner att det är okej för dem att kasta dem i ansiktet på mig utan att jag bett om att få höra vad just de tycker.”
Men i mina ögon behöver inte en hund som inte kan gå lös vara olydig och att Kiba ibland säger ifrån handlar inte om att han olydig eller dominant. Det handlar om att han är rädd.
Överlag har jag svårt för när människor tror att just deras påståenden hör till de som är sanna och jag har svårt när människor kastar ur sig påståenden om mina hundar utan att egentligen kunna veta. Utan kunskap om hundar som är rädda är det säkert lätt att tro att Kiba är en aggressiv och dominant hund. För dem går det antagligen inte att se rädslan som så tydligt speglas i både hans ansikte och kropp.
De som känner mig vet att hundarna är ett känsligt ämne för mig. Jag har skuldkänslor gentemot dem för alla möjliga orsaker, exempelvis för att deras husse lämnade dem medan de fortfarande var valpar och jag stod där ensam med uppdraget att uppfostra dem, att jag aldrig haft hundar tidigare och för alla problem det inneburit med min BPS.
Jag är oerhört känslig när det kommer till påståenden och värderingar som gäller mitt sätt att uppfostra dem och det är inte konstigt. Dels har jag en väldigt låg självkänsla och dels för Kiba och Kami som sagt är mina första hundar.
Egentligen känns det som att jag borde vara självsäkert, och stolt, framför allt när det kommer till Kiba. Så fort jag märkte av hans ovanliga rädsla började jag sluka i mig all information jag kunde finna om hundars rädsla och jag har funnit de teorier och åsikter som stämmer bäst överens med den jag är och vad jag själv tycker och därifrån har jag börjat jobba med hans rädsla. De som inte varit med från början har ingen aning om hur mycket mindre rädd Kiba är nu, men en sak är säker – de teorier jag tagit åt mig och följt ger alldeles uppenbart effekt.
Problemet för mig gäller inte människors påståenden, eller deras åsikter, utan när de känner att det är okej för dem att kasta dem i ansiktet på mig utan att jag bett om att få höra vad just de tycker.
Och för att återgå till det där med att Kami är skällig – det har knappast varit min första prio i deras uppfostran.
Senaste kommentarer