Jag vet att jag borde vara glad nu (och borde är ett ord som jag borde radera ut ur mitt ordförråd och mitt liv).
Såhär är det. Jag fick ett sms tidigare där det stod att mina beställda – och efterlängtade – böcker äntligen fanns att hämta i affären. Första tanken var att vänta tills Sofia kommer så att vi kunde hämta ut paketet tillsammans, men så kom jag att tänka på terapeut K och vad hon skulle säga till mig och beslutade därför att hämta det själv. Gå dit själv, hämta ut paketet själv och gå hem själv.
“Kunde inte hindra hånandet av mig själv som dök upp och förvandlade mig till den där osäkra flickan som hette Angelica. Mana var puts väck.”
Jag beslöt mig för att läsa klart de sidor jag hade kvar att läsa i samhällskunskapsboken och sedan gå iväg och hämta ut paketet.
Och jag gjorde ju det. Gick dit, kände hur magen började värka och fick upp diverse katastroftankar i huvudet. Jag vet ju om att de kommer. Att jag ser händelseförlopp framför mig som är allt annat än logiska och jag kan gå emot det. Jag vet numera att det inte är någonting annat än just katastroftankar.
Tvingades stå och vänta en stund innan någon kom och betjänade mig och då ökade tankarna hastighet. Blicken irrade och jag tvingades kämpa emot den ständiga impulsen att fly fältet.
Tillslut kom en kvinna dit. Datorn strulade lite och drog ut på mitt besök ännu längre och när jag tog fram mitt pass för att visa legitimation kände jag mer än tidigare för att fly fältet. Jag ville därifrån genast. Fly fältet och aldrig återvända.
Hon måste se på mig att jag är ett psykfall, tänkte jag och så fort går det att falla tillbaka i gamla tankesätt och mönster. Och jag är en jävla tönt. Försöker vara och se ball ut, men alla genomskådar mig.
När jag tillslut fick paketet i handen och var på väg hem borde jag ha känt lättnad och glädje för att jag gått emot känslan och varit självständig. Istället kände jag mig bara ledsen. Patetisk. Kunde inte hindra hånandet av mig själv som dök upp och förvandlade mig till den där osäkra flickan som hette Angelica. Mana var puts väck.
Nu har det gått en stund. Hundarna har hälsat på mig, pussat på mig och visat mig sin kärlek och Kami ligger nu i mitt knä och vilar. Jag har böckerna framför mig på skrivbordet och det börjar kännas bättre.
Jag gjorde det.
Jag gick till affären ensam och jag tog ut böckerna.
Jag närmar mig ett självständigt liv.
Och nu har jag nya böcker att njuta av. Nya, fina, intressanta och spännande böcker.
Dessa böcker: Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic Okända väsen - Tracy Chevalier Döden på en blek häst - Amanda Hellberg Simon och Ekarna - Marianne Fredriksson Candide - Voltaire David Copperfield - Charles Dickens
Voltaires “Candide” är en av de bästa böckerna som finns. Jag har läst den så många gånger. Den har en sådan stark utsaga. Jag är säkert på att du kommer att fundera mycket efter du har läst den.
Kolla upp Leibniz (filosofen) efter du har läst boken också, bara för att förstå sammanhanget, det är nämligen hans idé som Voltaire tar upp.
(uh, det var svårt nu att inte ge dig några spoiler haha)
Förresten, jag kan känna likadant som du. Alltså om jag har klarat av någonting känner jag mig ledsen istället för lättnad eller glad. Jag tror det har att göra med att man behövde stå ut, behövde kämpa. Att det kanske känns patetiskt att en enkel sak kan vara så svårt. Men det är ändå bra gjort av dig: nästa gång blir det lättare eftersom du vet att du har klarat av det redan en gång!
)
(Pojkvännen hämtar också alltid ut mina paket för mig, precis som med frimärkena