Överlag har jag svårt att berätta för människor om mina känslor och mina erfarenheter. Jag kan tänka mig att som bloggläsare är det svårt att förstå med tanke på hur öppen jag för det mesta är här, men egentligen är det inte konstigt alls. Jag har alltid haft svårt att prata och föredragit att skriva. Skriften ger mig en chans att tänka efter och jag slipper människors ögon på mig. Ögon som tittar på mig är hemskt.

”Att i flera år ha levt i en värld där människor inte förstått mig har satt sina spår. Enorma, djupa sår som inte kommer försvinna i första taget.”

Jag agerade i affekt i fredags. Innan fredagen var jag fylld av sårbarheter och tidigt på fredagskvällen ökade dem. Jag kände mig nonchalerad och ignorerad och kämpade emot tårarna större delen av kvällen. Tillslut blev det för mycket. Vi började diskutera kärnkraft och helt plötsligt fick jag inte säga min ståndpunkt längre eftersom de andra ville fortsätta spela TP.
Det blev en dubbel smäll för mig. Dels för att jag inte fick säga klart min åsikt och dels för att det blev en invalidering och som ni vet är invalideringar en av de saker som får mig att reagera starkast.
Jag kan absolut förstå de andra och om jag inte redan var fylld med sårbarheter hade jag kanske kunnat hålla mig lugn och sansad och kunnat säga vad jag ville ha sagt.

Istället rusade jag in i badrummet och grät. När jag kom in till de andra i vardagsrummet sade jag precis hur dålig stil jag tyckte att det var och sprang gråtandes in i sovrummet och gömde mig. Bennie kom in till mig och ville förstå och jag hörde genom väggen hur de andra fortsatte spela TP. För mig var det det ultimata beviset för att det dels inte spelar någon roll hur jag mår och dels att mina åsikter är skitsamma.

Jag skriver inte det här för att klanka ned på någon annan. Jag skriver det för att få ur mig en stor del av det som pågår inom mig. Lätta på det som tynger och dela med mig till andra av mina erfarenheter.

”Mina åsikter speglar min person och mina erfarenheter och att säga att de är fel, eller att jag har fel, är i mina ögon ungefär detsamma som att säga att jag som person är fel.”

Så länge jag kan minnas har jag sett min omgivning som de som alltid har rätt. Att mina åsikter och tankar alltid är de felaktiga och med tiden har det gjort att jag knipit käft. När jag tidigare berättat för andra om mina ståndpunkter har jag bemötts med kommentarer som du är fan fan dum i huvudet, du är psykad i skallen och vad ännu värre är – allt oförstående. Att i flera år ha levt i en värld där människor inte förstått mig har satt sina spår. Enorma, djupa sår som inte kommer försvinna i första taget.
För mig är det väldigt viktigt att bemötas med respekt och validering. Att människor verkligen lyssnar på vad jag har att säga och inte viftar bort mina ståndpunkter eller säger att jag har fel. Jag är en väldigt känslosam människa, och för det mesta tycker jag att det är någonting positivt, men ibland önskar jag innerligt att jag inte brydde mig. Att jag kunde gå på lika brutalt och känslokallt som väldigt många andra människor gör. Mina åsikter speglar min person och mina erfarenheter och att säga att de är fel, eller att jag har fel, är i mina ögon ungefär detsamma som att säga att jag som person är fel.

Jag kan bara tala för mig själv och en av de absolut svåraste sakerna jag ser med att leva är andra människor. Det krävs så lite för att sätta mig ur balans. En diskussion där någon slänger ur sig du har fel eller nej sådär är det inte. Det är verkligen det enda som krävs.

Jag vill inte att människor behandlar mig annorlunda än de behandlar någon annan. Vad jag vill är att omvärlden börjar tänka dialektiskt och att de lär sig att inte invalidera andra i diskussioner eller vanliga samtal. Det är en enorm skillnad på att säga nej sådär är det inte och sådär tycker inte jag.

”Min vardag har rubbats både på det sociala planet och gällande skolan och jag måste få ur mig det.”

Just nu går en väldigt stor del av mitt liv och min vardag ut på att försöka. Försöka mig på hållbara relationer, försöka mig på att leva ett vanligt liv, försöka mig på studier – trots alla dessa sårbarheter jag fortfarande är fylld med.

Trygghet är en av de viktigaste saker jag behöver, speciellt när det kommer till sociala sammanhang. Jag behöver känna mig något så när trygg för att ens yttra en åsikt.

Tidigare har mitt liv sett ut som så att jag är den som alltid fått höra att jag har fel. Har jag diskuterat med människor har det används härskartekniker mot mig och invalideringarna har haglat. Jag är definitivt starkare nu, men invalideringar rubbar mig fortfarande.

Jag är egentligen för trött för att riktigt lyckas få fram vad jag menar just nu. Det kommer komma fler inlägg för jag behöver skriva av mig. Min vardag har rubbats både på det sociala planet och gällande skolan och jag måste få ur mig det. Förhoppningsvis kommer jag lyckas få ur mig mina tankar lite med klartänkt nästa gång.

Men nu var det trots allt inte fredagen jag skulle blogga om utan lördagen. Bennie och jag hade en bästiskväll.

Det tog tid för mig att komma igång. Att bli peppad, peppad att ha roligt. Kände mig mest obekväm i mig själv och ville mycket hellre sova än att socialisera med min bästa vän. Det är ju trots allt ganska illa.
Medan Bennie talade med sin pappa i telefon gick jag in i badrummet med en öl. Sade till Bennie att slå på WASP när hon talat klart och så började jag fixa till mig. Styla håret och sminka mig lite mörkt runt ögonen. Och jag tog flertaget egobilder.

Idag fascineras jag av att de två jagen på bilden ser ut som två helt olika personer.

Efter en stund anslöt sig Bennie till underhållningen i badrummet och jag drog fram min mobil och tog konstant massa bilder på henne. Den där lilla skiten blir alltid så bra på bild även om hon själv inte tycks inse det.

Jag fortsatte att ta lite egobilder och dansa runt till WASP med Bennie. Opeppet jag känt tidigare försvann på bara några sekunder och helt plötsligt kändes kvällen riktigt bra.

Det kändes så bra att jag tog ett fulfoto av mig själv och mmsade till en bekant som säkerligen blev alldeles förälskad i min enorma skönhet.

 Jag var också tvungen att ta en dryg och självälskande bild och visst fan lyckades jag med det?

Bennie tog som vanligt år på sig att bli klar med håret och tjatade om att hon vill bli blond igen medan jag kontrade med att hon borde färga det mer orange.

Jag insåg att igår var kvällen som ingenting skulle kunna skada oss.

Medan Bennie gjorde klart det sista beslöt jag mig för att ta kort på mina kläder. Kanske borde starta en modeblogg trots allt? En modeblogg som alltid innehåller samma kläder och där det mesta kommer från lågprisaffären Mega. Wonderful.

Vi sjöng karaoke och drack öl och diskuterade och skrattade tills vi tröttnade på det och bestämde oss för att förvandlas till helt andra personer.

Låt mig presentera Leader och Dawn. Två stycken amerikanska tyskar med ospecificerade kön som skrämde slag på flertalet människor som fick se oss och vårat underliga beteende i webcam.

Leader kan ses som ondskan själv utan någon respekt för någon annan medan Dawn är en rädd tjej som gör precis vad Leader säger till henne att göra.
Det var underbart.

Tillslut somnade den ena av oss och den andra satt vaken vid datorn till klockan sex. Vid ett vaknade vi äntligen till liv och jag insåg att jag inte tvättat bort sminket.
”Du ser ut som Alice Coopers fästmö” var Bennies utlåtande, men hon var fan inte så vacker själv.

Kiba och Kami är så söta när jag skall bada.

jag ogillar Syoss skarpt. Sedan jag började tvätta
håret med det har håret blivit äckligt.
Efter typ två sekunder börjar det klia i hårbotten så jag får sår.
Jag föredrar bikarbonat hundra gånger om.

Kamis svans är bedårande när den för en gångs
skull hänger slappt istället för att vara upprullad på ryggen.

Jag är rädd för att göra fel. Rädd för att framstå som pantad. Rädd för att få IG. Jag har aldrig gjort ett riktigt arbete i skolan. Kanske någon gång i högstadiet, men det är inte riktigt samma sak.
Och nu sitter jag här, 26 år, och skall göra det för första gången. Det är fan inte konstigt att jag är orolig, osäker och rädd.

Måste hela tiden påminna mig om att göra en sak i taget. Andas. Och framför allt: gå emot känslan.

Jag vet att jag borde vara glad nu (och borde är ett ord som jag borde radera ut ur mitt ordförråd och mitt liv).
Såhär är det. Jag fick ett sms tidigare där det stod att mina beställda – och efterlängtade – böcker äntligen fanns att hämta i affären. Första tanken var att vänta tills Sofia kommer så att vi kunde hämta ut paketet tillsammans, men så kom jag att tänka på terapeut K och vad hon skulle säga till mig och beslutade därför att hämta det själv. Gå dit själv, hämta ut paketet själv och gå hem själv.

”Kunde inte hindra hånandet av mig själv som dök upp och förvandlade mig till den där osäkra flickan som hette Angelica. Mana var puts väck.”

Jag beslöt mig för att läsa klart de sidor jag hade kvar att läsa i samhällskunskapsboken och sedan gå iväg och hämta ut paketet.
Och jag gjorde ju det. Gick dit, kände hur magen började värka och fick upp diverse katastroftankar i huvudet. Jag vet ju om att de kommer. Att jag ser händelseförlopp framför mig som är allt annat än logiska och jag kan gå emot det. Jag vet numera att det inte är någonting annat än just katastroftankar.
Tvingades stå och vänta en stund innan någon kom och betjänade mig och då ökade tankarna hastighet. Blicken irrade och jag tvingades kämpa emot den ständiga impulsen att fly fältet.
Tillslut kom en kvinna dit. Datorn strulade lite och drog ut på mitt besök ännu längre och när jag tog fram mitt pass för att visa legitimation kände jag mer än tidigare för att fly fältet. Jag ville därifrån genast. Fly fältet och aldrig återvända.

Hon måste se på mig att jag är ett psykfall, tänkte jag och så fort går det att falla tillbaka i gamla tankesätt och mönster. Och jag är en jävla tönt. Försöker vara och se ball ut, men alla genomskådar mig.

När jag tillslut fick paketet i handen och var på väg hem borde jag ha känt lättnad och glädje för att jag gått emot känslan och varit självständig. Istället kände jag mig bara ledsen. Patetisk. Kunde inte hindra hånandet av mig själv som dök upp och förvandlade mig till den där osäkra flickan som hette Angelica. Mana var puts väck.

Nu har det gått en stund. Hundarna har hälsat på mig, pussat på mig och visat mig sin kärlek och Kami ligger nu i mitt knä och vilar. Jag har böckerna framför mig på skrivbordet och det börjar kännas bättre.

Jag gjorde det.
Jag gick till affären ensam och jag tog ut böckerna.
Jag närmar mig ett självständigt liv.
Och nu har jag nya böcker att njuta av. Nya, fina, intressanta och spännande böcker.

Dessa böcker:
Sista kulan sparar jag åt grannen - Fausta Marianovic
Okända väsen - Tracy Chevalier
Döden på en blek häst - Amanda Hellberg
Simon och Ekarna - Marianne Fredriksson
Candide - Voltaire
David Copperfield - Charles Dickens

”Människor har ingen som helst rätt att tränga sig in i mitt hem och kräva att jag skall lyssna på dem.”

Det visade sig att det var Comhem. En ung tjej som till alla pris ville ta sig in i lägenheten och prata med mig. Sofia stod där ute ett bra tag och stängde sedan dörren om sig med tjejens sista ord ringande i öronen – att hon skulle komma tillbaka idag vid fem, sex.

Den där respektlösheten gör mig rasande. Jag förstår att det är deras jobb, men det är fortfarande inte okej. Människor har ingen som helst rätt att tränga sig in i mitt hem och kräva att jag skall lyssna på dem. En del av mig känner för att öppna dörren med Kiba – alltid när han träffar främlingar reser han raggen och morrar. Men nej, jag skall inte.

Känslorna inom mig säger att jag skall fly. Dra hemifrån och vandra omkring ute tills klockan är en bra bit över sju och jag inte längre behöver oroa mig. De säger också att jag kan gömma mig i köket, precis som jag gjort tidigare när det ringt på dörren. Jag har krupit ihop i ett hörn i fosterställning och gråtit hysteriskt. Ringklockan gör mig helt enkelt skräckslagen. Även om det skulle vara vänner som ringer på. Även om jag redan innan vet att de snart kommer hit och ringer på.

”Jag har svårt att fokusera och koppla av och det känns som att tårarna skall börja spruta när som helst.”

Nu blir det fördubblad skräck. Dels ringklockan och dels att prata med en främling. Och jag måste stå på mig. Den gamla Mana skulle inte klara av att säga nej. Hon skulle släppa in människan och lyssna och tacka ja till varje erbjudande jag får. Allt för att slippa komplikationer.
Idag tänker jag inte göra det. Jag tänker stå på mig. Vara dryg och elak om det skulle behövas. Jag kommer aldrig acceptera dörrknackare som vägrar visa respekt.

Nu när jag vet att det senare idag kommer ringa på dörren och att jag kommer vara tvungen att ta tag i problemet mår jag illa. Jag har svårt att fokusera och koppla av och det känns som att tårarna skall börja spruta när som helst. Det här är det sista jag behöver. Har massor med plugg jag måste ta tag i.

Det går ju så fort. Oftast hinner jag inte ens inse vilka framsteg jag gör förrän lång tid senare och det är väl så vi människor fungerar. Det är svårt att se framsteg när en är mitt inne i dem.

”Minsta lilla rörelse eller ljud från dem fick jag mig att flippa.”

Den mest uppenbara förändringen är väl att jag denna termin läser tre ämnen istället för två. Förra terminen läste jag 150 poäng och denna 250. Det är en stor skillnad, som jag märker av redan nu, men inte på något negativt sätt. Jag tycker det är skönt. Skönt att ha någonting vettigt att göra och att få mitt liv lite mer inrutat. i lördags, när jag hade en hemsk ångest, stängde jag in mig i sovrummet och pluggade samhällskunskap och en dryg timme senare fanns inte minsta lilla uns av ångesten kvar. Det var, och är mäktigt.

En annan förändring är min personlighet. Jag är mer självsäker och stabil. Vågar tro på mig själv och att jag kan. Att jag är smart. Kan tänka. Använda hjärnan, ni vet. Jag vågar mejla mina lärare när det är någonting jag undrar istället för att som förra terminen – be min mamma ringa upp dem.

”Om jag känner mig själv rätt kommer det hindra ändras minst tio gånger till innan jag har min gymnasieutbildning avklarad.”

Dessutom har jag ett helt annat lugn i kroppen och själen nu. Under hösten skötte jag allt plugg i köket med hundarna instängda tillsammans med mig. Minsta lilla rörelse eller ljud från dem fick jag mig att flippa lite halvt och lägga av med pluggande.
Nu kan jag sitta vid bordet i vardagsrummet eller luta bak ryggen i soffan och plugga på utan problem. Jag klarar även av att koncentrera mig mycket länge stunder.

Med pluggandet växer en tilltro inom mig. En tilltro till framtiden och till mig själv. Kanske kommer jag trots allt klara av att bli vad det nu än är jag kommer bestämma mig för att vilja bli. Jag är fortfarande inne på att bli översättare, men om jag känner mig själv rätt kommer det hindra ändras minst tio gånger till innan jag har min gymnasieutbildning avklarad.

By the way. Jag fick MVG i engelska A!

Kami, i mitt knä, för bara några minuter sedan.

I min samhällskunskapsbok – Zigma av Bengt-Arne Bengtsson – står det om påståenden och värderingar. Påståenden förklaras som ett omdöme av verkligheten medan värderingar handlar om värdeomdöme. Det står att ett påstående antingen är sant eller falskt, att det inte kan vara någonting annat.

Jag skulle önska att fler människor lärde sig skillnaden mellan påståenden och värderingar och att de kunde inse att det just de tycker, det just de anser, knappast behöver vara sanningen.

Människor har tendenser att kasta ur sig åsikter om mina hundar. ”Kami är skällig”, ”Kiba är olydig”, ”Dina hundar är så dominanta.”

Jag har ingenting att invända mot att Kami är skällig och jag ser det heller inte som ett respektlöst uttalande. Han är helt uppenbart en skällig liten jävel som väldigt ofta tycks vilja att just han skall höras mest.
Men att påstå att Kiba skulle vara olydig eller att båda hundarna är dominanta är dels respektlöst och dels just värderingar som människorna själva borde inse inte behöver vara just sanningen.

Allting i världen är relativt. Jämför jag mina hundar med toppdresserade hundar så kan jag förstå att andra ser dem som olydiga. Nej, jag kan inte ha dem lösa och ja, det händer att Kiba säger ifrån när han blir korrigerad.

”Problemet för mig gäller inte människors påståenden, eller deras åsikter, utan när de känner att det är okej för dem att kasta dem i ansiktet på mig utan att jag bett om att få höra vad just de tycker.”

Men i mina ögon behöver inte en hund som inte kan gå lös vara olydig och att Kiba ibland säger ifrån handlar inte om att han olydig eller dominant. Det handlar om att han är rädd.

Överlag har jag svårt för när människor tror att just deras påståenden hör till de som är sanna och jag har svårt när människor kastar ur sig påståenden om mina hundar utan att egentligen kunna veta. Utan kunskap om hundar som är rädda är det säkert lätt att tro att Kiba är en aggressiv och dominant hund. För dem går det antagligen inte att se rädslan som så tydligt speglas i både hans ansikte och kropp.

De som känner mig vet att hundarna är ett känsligt ämne för mig. Jag har skuldkänslor gentemot dem för alla möjliga orsaker, exempelvis för att deras husse lämnade dem medan de fortfarande var valpar och jag stod där ensam med uppdraget att uppfostra dem, att jag aldrig haft hundar tidigare och för alla problem det inneburit med min BPS.
Jag är oerhört känslig när det kommer till påståenden och värderingar som gäller mitt sätt att uppfostra dem och det är inte konstigt. Dels har jag en väldigt låg självkänsla och dels för Kiba och Kami som sagt är mina första hundar.
Egentligen känns det som att jag borde vara självsäkert, och stolt, framför allt när det kommer till Kiba. Så fort jag märkte av hans ovanliga rädsla började jag sluka i mig all information jag kunde finna om hundars rädsla och jag har funnit de teorier och åsikter som stämmer bäst överens med den jag är och vad jag själv tycker och därifrån har jag börjat jobba med hans rädsla. De som inte varit med från början har ingen aning om hur mycket mindre rädd Kiba är nu, men en sak är säker – de teorier jag tagit åt mig och följt ger alldeles uppenbart effekt.

Problemet för mig gäller inte människors påståenden, eller deras åsikter, utan när de känner att det är okej för dem att kasta dem i ansiktet på mig utan att jag bett om att få höra vad just de tycker.
Och för att återgå till det där med att Kami är skällig – det har knappast varit min första prio i deras uppfostran.

I fredags när alla kom hit mådde jag ganska dåligt. Det går fortfarande väldigt fort. Ena stunden stod jag i badrummet och fixade med den nya spegeln – som jag fick av brorsan och Natta – och nästa mådde jag dåligt och visste inte vart jag skulle ta vägen.

Satt i fåtöljen, sprang fram och tillbaka till datorn för att slå på musik som jag trodde skulle kunna kicka igång mig, men ingenting bet på mig.
Bennie drog iväg en sväng till några vänner och de ande tre satt i soffan och gick igenom en tjock bok med olika hundraser, skrattade och pratade.
Jag kände mig bara fel och i vägen med mitt humör.

Det kändes jobbigare och jobbigare och som att jag var på väg att explodera om jag inte tog mig för någonting. Plötsligt fick jag idén att sminka mig själv, så det gjorde jag. Stod länge framför spegeln och sminkade och fixade till håret – och jag hade kul medan jag gjorde det – men sedan var jag tillbaka i samma sinnesstämning igen.

Sminket, som inte var ett dugg jag, fick mig om möjligt att känna mig ännu mer fel, så jag gick in i sovrummet och pluggade en stund. Försökte förstå vad jag läste, men jag antar att de tyngande känslorna gjorde mig trögtänkt.

När Bennie kom tillbaka tvättade jag bort sminket och umgicks med de andra igen.

Det gick sakta, men tids nog kunde jag ändå fungera. Började må bättre och kunde ha kul.
Vi satt i vardagsrummet och babblade och glömde helt bort tiden och insåg att klockan var tjugo i tre vilket innebär att Erika och Robin missat bussen.
Jag fick den idiotiska idén att vi skulle vara vakna hela natten. Det var dumt som fan. Jag vet ju hur jag blir när jag inte sover ordentligt.

Vi bedrev tiden med att berätta för varandra om våra första intryck av varann och vad vi tycker idag. På det hela verkar jag anses som ärlig och skev. Jag förberedde mig på de hemskaste beskrivningar men att få höra att jag upplevs som ärlig är fantastisk.

Vi skulle alla upp på stan på lördagen och vid sex glodde vi på teve för att hålla oss vakna. På teven började de snacka om borderline och jag pendlade mellan ilska och tårar och när Håkan Juholt dök upp i programmet var jag mest irriterad och frustrerad.

Hsh slutade det med att alla utom Sofia somnade och det blev inget med stan. Medan vi andra sov passade Sofia på att ta kort på alla utom Bennie som låg gömd under täcket.

På lördagen beställde vi hem mat och glodde på Bert och jag gick undan ett tag för att plugga. De följande fem, sex timmarna spelade vi TP Globetrotter – en obehagligt svår version av TP. Runt midnatt började jag tappa humöret och ville mest gå och sova.

Nu känns det mest underbart skönt efter en natts sömn. Har dock en hel del pluggande som jag måste ta tag i så det är väl bara att sätta igång.